Seljes triathlon 2014

Trots att Seljes triathlon bara är ett motionsevenemang med korta sträckor, var jag väldigt nervös innan. Det här var utanför min komfortzon. Men stämningen var på topp och jag träffade några trevliga likasinnade människor från nejden.

I växlingsområdet skulle man luta cykeln mot ett träd och sätta grejorna på marken. För simningsskedet var jag iklädd ett par triathlonshorts och en sport-bh, och inför cyklingen och löpningen drog jag sedan på mig en sportpajta. BH:n var dock alltför urringad, för det kändes som att jag samlade med mig hela sjöns vatten mellan mina behag.

Innan startskottet gick började det förstås regna och blåsa. Sträckan man skulle simma var 200 m runt tre bojar. Det kändes som att vara i en tvättmaskin, för det var fullt med armar och ben överallt. Jag krockade två gånger med en annan tjej. Simtekniken var verkligen taskig och det kändes som att det gick jättedåligt. Men på något vänster var jag ändå åttonde tjej upp ur vattnet.
 

Damernas kaotiska start

Annika och jag kommer upp ur vattnet

Första växlingen tog en halv evighet, för jag var yr och tänkte inte få på mig nummerlappen. Jag blev tvungen att cykla som en idiot för att komma ifatt alla som växlat snabbare än mig. Det regnade hela tiden, så det gällde att ta det lugnt i kurvorna. Banan var kuperad och benen fick verkligen jobba. Det var sagt att sträckan skulle vara 10 km, men cykelmätaren visade 12,7 km. Min medelhastighet blev 30,6 km/h.

Fokuserar inför växlingen. På växlingsområdet fick man inte cykla. Detta foto har jag lånat av Kennet Riska.

Andra växlingen gick också långsamt, vilket delvis hade att göra med att jag satte strumpor i springskorna. Så här i efterhand kan jag tycka att det var onödigt då det var en så kort sträcka. Dessutom är jag lite fumlig av mig och det blev ju inte direkt bättre då jag försökte ha bråttom.

Medan jag tog på mig strumporna hade Annika redan hunnit springa iväg.

GPS:en i pulsklockan kom inte i gång från början, så jag hade inte riktigt koll på farten. I början var det väldigt flåsigt och jag tror att jag höll 5.30-fart. Efter en stund började det kännas bättre och jag kunde öka lite. Enligt pulsklockan blev medelhastigheten 5.10 min/km. Det var sagt att sträckan skulle vara 5 km, men jag hörde någon som sade efteråt att det inte ens var 4 km. Jag sprang om två tjejer och jag kom i mål som sjunde tjej (i resultatlistan står det plats 6, men jag tror ett namn har fallit bort). Tiden blev 00:48:15.

 

På väg mot mål

Efter loppet kände jag mig snarare överväldigad än glad. Det här var något helt annat än vad jag någonsin varit med om förut och jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka om det. Mest av allt började jag oroa mig för hur jag ska komma igenom triathlon i Vasa, då jag var så här slut efter den här korta sträckan. Men det gick som det brukar: Då det hade gått någon timme kände jag mig speedad och glad, och tänkte att det här måste jag bara göra om!

Botniacyklingen 2014

I söndags var det dags för min fjärde Botniacykling. Det var stekhett och blåste inte så värst mycket. Uppladdningen hade inte varit optimal, eftersom jag hade tränat för fullt veckan innan och varit ute i solen.

Team Vesterlund startade i grupp 9, som var nästsista startgruppen. Avsikten var att försöka ta det lite piano i början, men den planen gick som vanligt om intet då jag rycktes med i kalvruset. Det gick i 38 km/h där i början och jag hade fullt sjå att trampa och hålla i styret. Resten av Team Vesterlund tycktes kunna behärska sig bättre i kaoset. Trots den höga farten i början var plötsligt alla snabba cyklister som bortblåsta och jag befann mig i en klunga som segade på i 28 km/h. Jag ville inte göra någon fartökning på egen hand, utan jag inväntade tålmodigt nästa klunga som kom förbi, och där fanns Patrik med. Nu var farten uppe i 36 km/h, men det var inget problem så här i början.

En duktig cyklist med Botniaprint på tröjan var den som gjorde det mesta av grovjobbet. Så småningom hamnade Patrik och jag längre och längre fram i klungan, så att vi inte längre kunde vila "i suget". Patrik var framme och drog mycket. Jag drog också några korta stunder, men då gick det förstås inte lika snabbt som då karlarna drog. Det som gjorde mig besviken var alla fripassagerare som lät fem cyklister dra hela klungan, utan att själva lyfta ett finger.

Läget blev ohållbart och makarna Vesterlund blev tvungna att släppa klungan ungefär vid samma ställe som ifjol. Jag gjorde ett tappert försök att hinna upp klungan igen utan att lyckas. Min räddning blev en stor cyklist som agerade som vindskydd åt mig och cyklade i 31-32 km/h. Bakom honom kunde jag samla krafter i allsköns ro. En triathlontjej och en äldre finsk herre, som också släppt klungan kom i fatt och tillsammans turades vi om att dra. Triathlontjejen sade i en uppförsbacke att hon inte orkade dra, men sedan i nedförsbacken drog hon om oss alla och försvann. Jag gjorde det till min mission att komma före henne i mål, vilket också lyckades, men tyvärr hade hon startat i gruppen efter mig, så hon vann mig ändå.

Under cyklingens gång hade jag tryckt i mig gelér och energitabletter. Jag hade tre vattenflaskor med mig, eftersom två flaskor inte räckte ifjol. När det var 10 km kvar började det krampa lite i låren och jag slängde hastigt in en magnesiumtablett. Jag lyckades hålla kramperna i schack de sista kilometrarna och kunde spurta igenom Vörå centrum. På upploppet cyklade jag allt vad jag orkade med ett leende på läpparna, vilket uppmärksammades av speakern.

Klockan stannade på 3.09.28, vilket är min nästbästa tid hittills. Jag fick placering 4 i damernas motionsklass, vilket var roligt. Tack till Botniacyklingens arrangörer för ett fint lopp!

Makarna Vesterlund i mål

Semester!

Den efterlängtade semestern är här och livet känns underbart. Förra veckan var vi på en solig husbilssemester till Södra Finland. Här bjuder jag på några bilder från vår resa:

Resan inleddes med en kryssning på Patriks gamla jobbfärja: Viking Grace.

Sedan övernattade vi en natt på Ruissalo (Åbo), där vi var ut på en minst sagt svettig springtur.

Näst anhalt var två nätter i Ekenäs, där vi simtränade, gick på stan och njöt av solen.

Därefter styrde vi kosan mot Hangö, där vi upptäckte stränderna och staden på cykel.

Resan avslutades med två nätter vid Yyteri (nära Björneborg).