torsdag 28 augusti 2014

Post-triathlon-blues

Jag har drabbats av post-triathlon-blues. Jag har tränat hårt och målmedvetet, plågat mig genom tävlingen och upplevt den triumferande målgången. Och efter att adrenalinet har sjunkit, eftersnacket har tystnat och den stora tröttheten har slagit till finns bara tomhet kvar. Vad ska jag göra nu då, liksom? Jag måste erkänna att det har blivit en del kakätande och mysande under filten. Tills jag insåg att det gnälliga soffpotatishumöret höll på att bli mitt normaltillstånd. Dags att kicka igång träningen igen!

Den sak jag har längtat mest efter är konstigt nog simningen. Till först höll jag på att backa ur då jag såg de skumtoppade och ilskna vågorna vid Gamla hamn. Då gav jag mig själv en bitchslap med ett ackompanjerande "Slut ti knäll" och hoppade ut i vågorna. Och visst var det svinkallt och jag fick många kallsupar i vågorna, men jag kände mig mera levande än vad jag gjort hela veckan. En springtur på det och endorfinfyllan var ett faktum. Så nu sitter jag här i soffan igen, med den skillnaden att jag nu är snäll som ett lamm.

Tillbaka till frågan vad jag ska göra härnäst: på lördag ska jag springa halvmarathon med Patrik i grannstaden. Jag börjar tro att det kanske finns ett liv efter triathlon ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar