Kl. 5.45 på tisdag morgon cyklade Patrik och jag till Sandsund, för att möta
Matias och inleda långrundan på 400 km. Det var mulet och lite blåsigt, men den första biten avnjöt vi en underbar medvind, som gjorde att vi kunde hålla en ganska bra fart. Första anhalten på
Matias runda var Vimpeli, där vi hittade ett konditori där vi kunde fylla på energidepåerna.
 |
| Vid Lappajärvi. (Matias har tagit nästan alla foton i detta inlägg) |
Sträckan mellan Vimpeli och Ähtäri var vacker, men ganska kuperad. Uppförsbackarna sög energin ur benen, och Patrik började få problem med sitt knä. Själv hade jag redan från början haft lite ont i högra höften. Farten sänktes ganska ordentligt.
Efter att ha länsat buffén på ABC i Ähtäri begav vi oss vidare mot Seinäjoki. Vinden var verkligen inte till vår fördel, och Patriks knäsmärta tilltog. Jag fick en mental svacka av det värre slaget. Det gjorde ont i höften, handlederna och baken. Samma irriterande "röst" som var med i huvudet på Vasaloppet började prata: "Det är för långt, vad är det för vits med att plåga sig på det här sättet, ge upp, det gör ont" osv. För att få tänka på något annat tog jag lite motvind och drog en ganska lång sträcka. Matias, som är en van cyklist, verkade inte lida av den långa sträckan, utan peppade oss gnällspikar.
Äntligen kom vi oss till Seinäjoki, där vi tankade energi på Kotipizza. Sällan har en pizza smakat så gott!
I det här skedet hade vi cyklat ca 270 km, och Patrik och jag höll med Matias om att det vore skamligt att ge upp innan vi hade fullbordat en Vätternrunda. Så vi fortsatte för att se hur det kändes. Vi satte på oss dubbla cykelshorts för att dämpa baken ytterligare, och vid ett shoppingstop vid ABC lindade jag mina handleder för att ge dem extra stöd. Vänstra hand var så avdomnad, att jag inte kunde växla med den.
Genvägen från Lappovägen visade sig vara en grusväg, men eftersom den verkade så bra i skick, så beslöt vi för att cykla på den. Dessutom skulle det ha varit alltför långt att ändra rutten. Vi klarade oss utan punkteringar, och rutten visade sig vara riktigt vacker.
Skymningen infann sig och vi tände våra cykellampor. I Ylihärmä gjorde vi ett kort stopp, och där måste jag säga att jag kände mig lite vinglig. Men det kändes bättre att cykla än att stå upprätt, så det gick bra att fortsätta.
Sträckan från Ylihärmä gick ganska snabbt, för det blåste ingenting och krämporna hade börjat ge med sig. Eller så var det något sorts överlevnadsadrenalin som hade kickat in. Det kändes också skönt att börja närma sig mera bekanta trakter.
När solen hade gått ner blev det svinkallt, och Patrik och jag insåg att vi borde ha haft varmare kläder med oss. Som tur hade Matias en jacka, som Patrik kunde låna. Själv hade jag korta cykelhandskar och frös jättemycket om fingrarna. Under sträckan mellan Nykarleby och Jakobstad drog jag på mig ett par strumpor på händerna, för att få någon sorts värme. Det var 6 grader varmt. De sista kilometrarna gick oändligt långsamt, för Patrik och jag var jättetrötta.
Kl. 2.55 kom vi tillbaka till Jakobstad. Matias följde oss den sista biten, så att vi alla skulle få samma kilometersaldo. Patrik och jag hade ganska roligt då vi skulle försöka bära upp cyklarna till tredje våningen i vårt höghus. Det fanns absolut ingen ork kvar, och vi fnittrade hysteriskt.
Saldot för dagen blev 405 km med en medelhastighet på ca 24,4 km/h. Aktiv cykeltid var ungefär 16:35 och tid hemifrån var drygt 21 timmar. Vi var så trötta man bara kan vara, men oerhört stolta över oss själva för att vi inte gav upp. Vilken prestation! Tack så mycket, Matias, för att du drog oss igenom hela långrundan! Det var en oförglömlig upplevelse.
