Plågeri

Vi har hittat en ny plågeritimme på gymmet, nämligen lördagsspinningen med Tina. I programmet kategoriserades timmen som Spinning 2 (skalan är 1-3), men jag måste nästan säga att det där var den tyngsta spinningen jag någonsin varit på! Det var mycket stående och lite vila. Men Tina var en jätteduktig instruktör och det var hur roligt som helst, fastän vi kände oss som urvridna disktrasor efteråt. Ett härligt sätt att börja dagen på!

Feel good Friday

I dag har jag haft ett sådant flyt! Som planerat steg jag upp kl. 5.30 och begav mig till simhallen. (Kvällen före förhöll sig Patrik ytterst skeptisk till att planen skulle förverkligas). I simhallen lattjade jag på med teknikövningar, frisim och vattenlöpning i 45 minuter. Simningen gick inte bättre den här gången heller, men jag begav mig ändå till jobbet med fyllda energidepåer.

På jobbet hade jag mycket att göra, men jag var rena effektivitetsmaskinen och fick undan allt lekande lätt. På utvecklingssamtalet med min förman fick jag väldigt positiv feedback, så det var roligt! Efter jobbet begav jag mig till Larsmo, för Patrik hade kollat att de hade dragit upp spåret där i dag. Hur många av er var förresten glada i morse över att det snöat? Det var jag.

Spåret var i överraskande bra skick och såg på de flesta ställen ut så här:

Här och där var marken framme. I en backe måste jag ta av mig skidorna:

Det var solsken och jag njöt i fulla drag av att få vara ute och göra det som jag älskar mest, dvs. skida:

Då jag kom hem hade Patrik lagat god fredagsmiddag (lamm) åt oss. Flera sådana här dagar, tack!

Vaddå träningsprogram??

Jag tränar inte så värst disciplinerat för tillfället. Jag tar det lite som det kommer. På vintern är det så lätt att veta vad man skall träna: på med skidorna och ut i spåret. Bara farten och distanserna varierar. Hoppas våren kommer snart, så att jag får ta fram cykeln. Och då ska jag cykla låååångt!

Från skidåkning till gågging

I morse underskattade jag mängden snö som hade kommit under natten. Gladeligen begav jag mig till Larsmo skidspår med samma klisterskidor som jag skidat med de senaste veckorna. Spåret var ouppdraget och det var bara en person som hade varit där och skejtat. Jag kämpade mig igenom 1-kilometersspåret med flera centimeter snö under skidorna. Det var vackert väder, så jag förberedde mig för ett varv till. Men snön under skidorna stretade emot, så jag föll pladask ner i blötsnön. Smått frustrerad begav jag mig hemåt.

Det skulle ha tagit för länge att valla om, så jag svidade om till löparmundering och begav mig ut på lite gågging. Jag gåggade till Gamla hamn, där jag upptäckte den charmerande spånbanan. Banan är ganska kuperad, så där lär det bli en del löpning  i sommar. Jag gick och sprang enligt hur det kändes i kroppen. I slutet började mitt högra lår kännas väldigt stramt, så då valde jag att gå istället. Det blev ca 13,5 km i det vackra vädret.

Jag har fortfarande inte åtgärdat problemet med mina svaga höfter. Några gånger i veckan gör jag ett par prehabövningar, men om jag skall kunna springa i sommar krävs det större åtgärder. Nu har jag pusslat ihop ett träningsprogramm för höfterna och sätesmusklerna på Styrkeprogrammet.se, så förhoppningsvis gör det susen.

Ibland lyckas det!

5 minuter före väckarklockan vaknade jag. Hur ofta händer det? Typ aldrig. Halv sju var jag i simbassängen och halv åtta var träningspasset färdigt. 1 km simning, 10 minuter vattenlöpning och lite teknikövningar i slutet. Det lustiga var att jag kom mig tidigare till jobbet än vanligt. En ny fredagstradition? Absolut!

Morgontrött

I morgon gör jag ännu ett försök att ta mig upp tidigt och hinna med en simtur före jobbet. Hur svårt kan det vara?

Chillar....

Det märks att de tre långloppen har tagit på krafterna, för just nu är jag ganska nöjd med att ta det lugnt. I morgon åker sjömannen på jobb, så då kör jag i gång med träningen på allvar igen.

Nästa vinter

Nästa års Vasaloppet blev fullt för två dagar sedan. Otroligt! Om man vill vara med nästa år kan man anmäla sig via en gruppresa. De som ordnar gruppresor här i trakten är Larsmo IF, Norrvalla (Vörå) och Göran Holm (Nykarleby).

För min egen del blir det nog inget Vasaloppet nästa år, fastän jag har haft två trevliga resor. Jag får en kick av att uppleva och utmana mig själv med nya saker, och Vasaloppet har jag ju provat nu. Nästa vinter skulle jag kanske vilja åka på en cykelresa till Mallorca eller en skidresa t.ex. till Norge. Som långlopp skulle jag kunna tänka mig att vara med i Pirkan hiihto (90 km mellan Niinisalo och Tammerfors). Det konstiga med loppet är att man måste ta av sig skidorna mitt i loppet och gå en kilometer genom centrum!

Men det är länge till nästa vinter och före det väntar en lång och rolig barmarkssäsong!

Ordningen är återställd

Må bra-hormonerna flödar, aptiten är hög och jag börjar känna mig sömnig. Träning is the shit! :) Det blev 15 km skidåkning i några plusgraders värme. Till min förvåning hade de nyss dragit upp spåret i Östanpå, så det blev ganska bra fart idag, fastän jag kände mig lite trög i kroppen. Då jag gick från spåret började det regna, så knappast blir det så många skidturer till.

Träningsabstinens

Måste. Få. Träna. Snart.

Livstecken

Formen är på stigande och nu börjar snuvan ge med sig (peppar, peppar....). Om allt går bra blir första träningsdagen på torsdag, för i morgon fyller sjömannen år och då ska vi kalasa. Det skall bli så skönt att röra på sig igen! Senast jag hade ett sådant här långt träningsuppehåll var nog för ett år sedan, då flunsan slog till förra gången. Hoppas jag hinner med ett par skidturer ännu i år.

Jag har fått några intressanta förslag angående vad man kunde hitta på för projekt i sommar. Hittills har ni föreslagit:

- Cykeltur längre än Vätternrundan (dvs. längre än 300 km)
- 24-timmarsloppet i Kelviå (cykling)
- Finntriathlon i Joroinen (400 m simning / 20 km cykling / 5 km löpning)

Fler förslag mottages gärna! Och jag förutsätter ju förstås att ni själva hänger med på alla galenskaper som ni föreslår! ;)

Bild från fjolårets 200 km långa cykeltur (160 km i sällskap och 40 km på egen hand)

Välförtjänt vila

Förkylningen tilltar, men jag har inte bråttom någonstans, utan jag tänker tillåta mig själv att vila ut ordentligt. Min fantastiska maskin till kropp har tagit mig igenom tre tuffa långlopp på fyra veckor. Grymt! Så nu vilar jag på, och njuter av framgångarna som jag har haft denna skidsäsong. Snön smälter bort i allt snabbare fart, så nu får jag dessutom börja brainstorma om vad jag skall hitta på för galenskaper i sommar. Förslag?

Bättre sent än aldrig

Det är lördag morgon och Patrik står och vallar sina skidor. Skidsäsongen är snart slut och nu har han upptäckt hur roligt det är att skida. :)

För mig blir det ingen skidtur i dag, för jag snorar så förskräckligt. Men en liten promenad i det vackra vädret blir det i alla fall. Hoppas ni alla får en fin dag!

Lite krasslig

I flera veckor har jag känt att det ligger en liten förkylning och lurpassar i kroppen. T.o.m. kvällen före Vasaloppet kände jag av den. Och nu börjar den bryta ut. Vilken snäll förkylning som kunde vänta tills efter loppet! :)

Vasaloppet 2012 - del 2

Efter hela tre timmars sömn (vilket var tre timmar mer än förra året) var det dags att kravla sig upp och klä på sig svettdräkten. Jag kände mig fortfarande lite sträv i halsen, men i övrigt hade jag en bra känsla i kroppen. Som väntat var det mycket trafik på väg till Sälen, men vi kom fram i relativt god tid. Ändå var kön till startfållan ca 150 meter. Patrik tog en plats i den kön, medan jag ställde mig i bajamajakön. Temperaturen låg på ca -12 grader, så jag började frysa ganska ordentligt. Temperaturen vid målgången var någon plusgrad, så det var minsann en utmaning att valla.

Då allt köande var över gick jag in i sjuans startled och placerade mina skidor ganska långt till vänster, precis som förra året. Jag tog en joggingtur fram till elitledet i hopp om att bonga kändisar, men jag såg inte till Jörgen & co. Jag återvände till min plats och tog av mig överdragskläderna ca 10 minuter före start. Jag hade klätt på mig ett tunt Craft underställ, skidjacka och skidtajts. På händerna hade jag ett par Lill sporthandskar som jag köpt dagen före, vilket skulle visa sig vara ett stort misstag.

I startfållan hoppandes över en massa skidor

Vid starten stakade alla i väg i hög fart då det började röra på sig i leden. Spåret var isigt och ljudet av alla stavtag var öronbedövande.

Först kom eliten...

...sedan kom vi andra

Den höga farten avtog vid botten av den höga backen. Sedan var det 50 minuter av hängande på stavarna och undvikande av alla andras skidor och stavar. Vid ett tillfälle snubblade jag till och kände hur staven fastnade i något mjukt, som inte var snö. När jag kollade bakåt satt staven fast i en karls sko! Jag blev helt förfärad och drog bort spetsen och bad om ursäkt. "Det gör inget", sade svensken godmodigt och log. Överlag verkade svenskarna väldigt avslappnade och stod och småpratade med varandra och såg sig om omkring. Jag, däremot, var stenkoncentrerad och darrade i tricepsen av ansträngningen.

Den första backen på 4 km var avklarad på 50 minuter och därefter började det gå att skida lite bättre. Den första saftkontrollen i Smågan avklarades snabbt och därefter kom mitt favoritavsnitt av hela loppet, nämligen myrarna. Jag skidade ganska mycket mellan spåren, för det var bättre glid där. Det var en obeskrivlig känsla att kunna staka sig förbi folk så där lätt. Jag visste ju att farten skulle sakta av i Risbergsbacken, så därför gick jag hårt ut på myrarna. Min medelhastighet mellan Smågan och Mångsbodarna låg på 14,72 km/h, vilket var min topphastighet på hela loppet.

Det som irriterade mig var att långsamma åkare parkerade sig i vänster fil, fastän det spåret var reserverat för omkörning. På vissa ställen var det omöjligt att komma förbi. I ett skede gjorde jag en lite för vågad omkörning och trasslade in mig i gubbens skidor. Resultatet var en svordom från gubben och att jag tappade ena staven. Som tur var kunde jag backa 20 meter och plocka upp staven utan problem. De extra gummisnoddarna som vi hade bundit fast i handtagen höll tyvärr inte.

I Mångsbodarna stod Patrik och Peter och hejade, vilket gav mig mera energi.

Jag i Mångsbodarna

Efter Mångsbodarna var det ännu lite nedförsbacke, och sedan kom den fruktade Risbergsbacken, som går flera kilometer uppför. Till min fasa märkte jag att jag nästan inte hade något fäste alls, så jag fick hasa mig uppför backen. (Mina tävlingsskidor lämpar sig tydligen inte så bra för klisterföre). Farten var helt okej, men att kravla sig uppför backen tog på krafterna. Vid det här laget hade jag fått skavsår på handflatorna av mina nya handskar, så varje stavtag brände som eld i händerna.

Vid Risberg var den första gången av tre som jag tog av mig skidorna och skrapade bort isen. Jag tankade ordentligt med energi för att orka vidare. Jag stoppade i mig Enervit sugtabletter i hopp om att undvika kramper, vilket jag också lyckades med.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg kämpade jag mig fram. Jag hoppades att Patrik och Peter skulle vara på plats vid Evertsberg, så att jag skulle få byta handskar. Efter kontrollen i Evertsberg och nära vår stuga stod Patrik och Peter som tur och väntade. (På lunchpausen tyckte de förresten att det var väldigt lyxigt att se på Vasaloppet både genom fönstret och från TV:n.) När jag drog av mig handskarna såg jag att den ena blåsan hade gått sönder och var lite blodig. Snabbt på med de andra handskarna och vidare!

Arja i Evertsberg

Det sägs att bara man tar sig till Evertsberg, så har man klarat hela loppet och det stämmer nog. Sträckan till Oxberg kändes som en enda lång, härlig nedförsbacke. Men eftersom folk hade plogat sönder spåren var backarna alldeles isiga, och jag var livrädd då jag plogade mig neråt. Jag klarade mig utan vurpor, fastän jag fick göra ett piruetthopp runt en karl som ramlade framför mig. I backarna där spåren fanns kvar skulle jag gärna ha åkt störtlopp ner, men då började skidåkarna framför att ploga ändå. Frustrerande!

Jag anlände till Oxberg och kände mig dödstrött. Plötsligt kommer en karl med en filmkamera på axeln och trycker upp en mikrofon i ansiktet på mig! Oj nej, norsk TV! Norrmannen frågade hur det gick och jag svarade på det finländska, pessimistiska sättet: "Tungt". Sedan försökte jag bättra på det hela med att det var ju i alla fall vackert väder. Sedan frågade reportern om jag hade sett till Pippa Middleton, för hon hade tydligen passerat några minuter tidigare. Men det hade jag inte. Jag vet inte riktigt vad jag svarade, men jag var nog inte så vidare mediasexig. Och stanna ville jag ju inte göra, så den stackars norrmannen höll på att snubbla över en skräpkorg när han försökte följa mig med kameran.

Slutet av loppet kommer jag inte ihåg så mycket av. Kontrollerna Hökberg och Eldris passerades som i en dimma. Jag hade slut på energi och struntade i vad jag fick för tid, för jag ville bara komma i mål. Jag tryckte i mig energigelér på löpande band, t.o.m. tre kilometer före målet tog jag mig tid att ta en gelé. Den traditionella spurten uteblev alltså denna gång.

Mot mål! På håll ser det ut som jag ler, men egentligen grimaserar jag! :)

Jag kom i mål på tiden 7:21:28, vilket var en förbättring på 51 minuter från ifjol. Och visst var jag nöjd med min tid då jag kom i mål, men jag kände mig lite besviken då jag inte hade kunnat njuta av loppet. Det var en kamp från början till slut och jag kände mig inte alls så stark jag hade hoppats på. (Den som vill läsa om ett sådant lopp, kan läsa den här bloggen istället.) Men så här efteråt kan jag känna mig riktigt stolt över att jag tog mig i mål på en så pass bra tid, fastän det var så kämpigt. Väldigt karaktärsdanande! Patrik och Peter sade att de hade aldrig sett mig så slut förut :)

Arja skidade i mål på 9:57:04 och förbättrade sin tid från ifjol med över en halvtimme, fastän hon inte fått ihop lika många skidkilometrar i år. Duktigt, Arja! Nästa år kanske vi provar Marcialonga istället?

Här är lite statistik från mitt lopp:




Ett stort tack till team Vesterlund för all hjälp! Och tack till alla som stöttat mig här på bloggen också!

Och till sist en bild av inspirationskällan Jörgen Brink i hans nya rekordbil:

Vasaloppet 2012 - del 1

På torsdag eftermiddag packade Team Vesterlund bilen full och startade den långa resan mot Mora. Arja och jag var skidåkare, medan Peter var vallningsansvarig och Patrik fungerade som reseledare / chaufför / kock. Vi körde ner till Åbo och åkte över med Viking Line, där vi åt en maffig trerättersmiddag som uppladdning. Vi hade vissa svårigheter att hitta ut ur Stockholm p.g.a. ett vägbygge som gps-navigatorn inte visste av, men efter en stund hittade vi rätt väg. I Sverige var det redan vår, så det fanns inte så mycket snö.

Vi anlände till Mora vid lunchtid. Vi strosade runt i målområdet och på stan samt hämtade ut våra nummerlappar. Av någon underlig anledning skedde uppseedningen i ett annat hus och först från kl. 16 framåt. Arja och jag stod i en evighetslång kö och väntade på vår tur. Jag seedade mig till sjunde startled, men att komma till sexan lyckades inte. Arja lyckades till all lycka seeda sig till nionde startled, fastän hon trodde att hennes tid från BotniaVasan inte skulle räcka till. Efter allt köande och väntande var vi alla rejält trötta. Dessutom var det ett fullständigt trafikkaos i Mora, som inte gjorde saken bättre.

Vi hämtade stugnycklarna och begav oss till stugan som vi hyrt i Evertsberg. Vi blev alla så lyckliga då vi kom fram, för stugan visade sig vara hur mysig som helst och låg precis intill Vasaloppsspåret! Det fanns en skild vallningsbod också, så det kunde inte bli bättre.

Stugan syns i bakgrunden

Nästa dag testade vi skidorna som Peter provvallat kvällen före. Spåren var stenskarpa och isiga. Jag tog några stavtag och kunde inte bromsa förrän en kilometer senare. Vi blev lite oroliga för att spåren skulle vara likadana nästa dag.

Arja, Patrik och Peter i det vackra vädret

På eftermiddagen for vi ut på en sightseeingtur och stannade vid Risberg. I Sälen shoppade vi loss i Stadiums tält. Dagens skörd blev: skidmössa, skidhandskar, t-skjorta, träningsunderkläder och gula linser till solglasögonen. Vi bekantade oss med starten i Sälen och började känna oss lite nervösa.

Superkvinnan!

På hemvägen började jag känna av lite halsont och började hosta. Tänk vad bittert om jag skulle bli sjuk! Kvällen gick åt till kurering, mental laddning och vallning av skidorna. På skidornas fästen satte vi klister med en kallvalla ovanpå. Överst sattes lite Anti-icing spray.

Många vallor att välja på!

Vi gick och lade oss tidigt, för det var väckning kl. 4.15 nästa morgon. Men den stora frågan var: skulle man få tag i någon sömn?