söndag 14 augusti 2011

Nykarlebyloppet

Här kommer en lååång redogörelse för min upplevelse av gårdagens Nykarlebyloppet. Som ni kanske läste i mina tidigare blogginlägg var jag rejält nervös inför tävlingen, eftersom det är ett litet lopp där ganska få "vanliga" motionärer deltar.

Väderförhållandena igår var nästan perfekta: +20 grader och inte så blåsigt. Jag begav mig i god tid till Stjärnhallen, där jag bl.a. jämförde cykel med en karl som hade betalt 6500 € för sin cykel. Min cykel var då inte riktigt lika dyr... Till min glädje kom min syster Susse och hennes dotter Tilde och hälsade på. Jag träffade även på min barndomsvän Tomas, som också skulle cykla loppet.

                                                                                       Foto: Susanne Forsén

Även Matias dök upp med sina båda pojkar i cykelkärran (och kameran), dock inte för att delta i loppet denna gång.

                                                                                        Foto: Matias Hannus

Startgrupperna, som lottats ut slumpvis, åkte iväg med två minuters mellanrum. Jag var i grupp 4. Efter lite fifflande med att få fast vänster fot i pedalen bar det av.

                                                                                        Foto: Susanne Forsén

Jag hade siktat in mig på att hänga på en viss dam, men hon och hennes man spurtade iväg med alla andra. Farten var alldeles för hög för mig på Andra sjövägen. "Mjölksyra redan efter 7 km, vad skall detta bli till?" tänkte jag för mig själv. Jag hakade på en gubbe, som hade bra fart, men ganska snart fick jag släppa iväg honom.

                                                                                       Foto: Matias Hannus

På Munsalavägen började mjölksyran i benen släppa lite grann då jag trampade på ensam i min egen takt. Medelhastigheten låg på 28-30 km/h. Med jämna mellanrum kom klungor av NCK:are och andra sportiga typer förbisvischande i 40-45 km/h. Det var lite knäckande att se hur lätt det verkade gå för dem!

I Munsala träffade jag på Tomas, och vi cyklade tillsammans en bit. Vi hakade på två andra cyklister, men efter en stund beslöt jag mig för att pröva lyckan längre fram. Backarna fram till Hirvlax var lika utmanande som vanligt.

Jag cyklade i stort sett ensam ända fram till Kanäsvägen. Farten hade sjunkit ganska mycket, för det var tröttsamt att cykla själv. Ca 28 km in i loppet hör jag plötsligt en röst bakom mig: "Nyt kyytiin!". Tacksamt hakade jag på längst bak i ledet. Det visade sig vara en svensexa med tre karlar från Kelviå, som hade släpat med sig den blivande brudgummen ut på äventyr.

Genast blev det mycket lättare att cykla och farten ökade betydligt. Tidvis hade jag lite svårt att hänga med i uppförsbackarna, men i det stora hela gick det bra. Efter en stund hakade flera cyklister på, så klungan blev ganska stor. Lite senare drog resten av klungan ifrån oss.

Svensexan var väldigt måna om att jag skulle orka hänga med (det är alltså vänliga farbröder vi talar om här, inga flörtiga pojkspolingar). I ett skede frågade den ena om farten var passlig för mig, och de "hässade" på mig så att jag inte skulle släppa någon lucka i klungan. Jag är ovan att cykla i klunga, och därför höll jag ett passligt avstånd till nästa cykel.

Av någon outgrundlig anledning hade jag inte med mig någon energi, inte ens en ynka banan, utan bara lightsportdryck och vatten. Jag tänkte väl att jag inte behövde något ätbart, då sträckan var så pass kort. Dumt! Eftersom jag inte ville släppa klungan stannade jag inte heller vid någon vätskestation.

Själva rutten var helt okej. Det gick lättare än väntat att cykla sträckan Munsala-Kantlax-Kanäs-Munsala två gånger. Tyvärr är asfalten på Kanäsvägen inte den bästa. Då vi kom till Munsala för andra gången fick den blivande brudgummen kramp i benen, och måste stanna för att stretcha. Och här kommer dagens bästa: Den ena karlen föreslår att han skall agera dragare åt mig, för att jag skall hinna ikapp nästa klunga! Jag var helt överväldigad.

Vi åkte iväg, men backarna i Munsala centrum tog kål på mina stackars ben, för jag var helt tom på energi. Farten sjönk ner till 20 km/h. Då plockade mitt sällskap upp en energigel, som han gav till mig. Maken till snäll farbror har jag sällan träffat på! Tyvärr hann vi inte ikapp den andra klungan, så mitt sällskap svängde om för att hitta resten av sitt gäng. Och jag var på egen hand igen.

Jag fick en sorts kick av energigelen, för mitt hjärta började banka febrilt. Jag försökte öka farten lite, men det var svårt för motvinden var hemsk och benen var helt tomma. Plötsligt kom en hurtig pensionär omsusande, och jag hakade på honom en bit för att få lite draghjälp.

Vi närmade oss Nykarleby och cykelmätaren visade på 70 km. Det hade sagts att loppet skulle vara 73 km, så jag blev lite osäker på om rutten skulle gå via stan för att kilometrarna skulle uppnås. Därför sparade jag lite på krutet i slutet. Jag blev en aningen snopen då det visade sig att vi åkte direkt till målet utan omvägar, och cykelmätaren visade bara på 71 km. Min traditionella spurt uteblev!

Då jag kom i mål hade jag ingen aning om vad jag fått för sluttid, för jag hade stängt av pulsklockan och gps:n då ingen av dem fungerade ordentligt. Cykelmätaren visade att aktiv cykeltid varit 2:22. Det var en glad överraskning då jag sedan såg på hemsidan att min sluttid var 2:21:40 (37 minuter efter vinnaren Lars Losvik), vilket ger en medelhastighet på 30,07 km/h. Denna tid skulle jag aldrig ha klarat på egen hand. Ungefär hälften av loppet cyklade jag i klunga, och där var jag inte framme och drog en enda gång.

Efter målgången slängde jag mig på gräsmattan och pustade ut, medan jag berättade för min syster om loppet. Jag träffade senare på den snälle farbrodern, som berättade att en eker på hjulet hade gått av då han krockat med en annan cyklist. På min vackert klingande finska (ironi) passade jag på att tacka honom för all hjälp.

Genast efter loppet blev jag vrålhungrig och åt frukter, köttsoppa med bröd, en vårrulle och en glass på raken. Sedan på kvällen, hos min syster, tyngde jag i mig några bitar pizza. Och sedan ännu kvällssmörgås efter det. Idag är jag lite trött, men mår riktigt bra. Men det lockar inte riktigt att hoppa upp på cykeln ännu!

Botniacyklingen var nog ett betydligt snällare lopp för motionärer, för där fanns det så många klungor man kunde cykla med. Men Nykarlebyloppet var en rolig utmaning, och jag kommer absolut att delta flera gånger.

                                                                                        Foto: Matias Hannus

Tack alla ni som var ute och hejade! Och grattis till dem som har orkat läsa hela detta blogginlägg. :)

13 kommentarer:

  1. Hahaha.. så du hamnade mitt i ett svensexe-gäng..! Va härligt! Synd att jag missade synen av dej där mitt i grabb-gänget! :) O vilken tid du fick. Heilt åotråolit!!! Grattis!

    SvaraRadera
  2. Maken till trevliga karlar från Kelviå! Det var en mycket skojig redogörelse. Tack för dagens skratt!

    SvaraRadera
  3. Grattis till ett fint lopp! Lär du dig klungcykling och vågar hänga på en klunga från början så kan du nog kapa en hel del minuter från tiden (nu låter jag som värsta experten trots att jag aldrig cyklat, men min sambo har förklarat att det är stooora skillnader och han cyklade själv på 2.05 ifjol, trots att han inte tränar speciellt mycket. Han hänger på en klunga helt enkelt :)).

    Väldigt snälla farbröder också, tur att det finns såna! :)

    SvaraRadera
  4. Granngålspojtjin14 augusti 2011 kl. 19:46

    Fint jobbat! Jag saknade minsann draghjälp jag också efter att du stack iväg. Såna killar borde jag också ha haft före mej. Nu fick jag iaf öva mej på mental träning på andra varvet för att orka i mål. Nästa år ska jag nog träna liiite mer... :)

    SvaraRadera
  5. Duktig jobbat frun :-) kanske nästa gång är jag oxå med :-)
    kram: patrik

    SvaraRadera
  6. Mycket bra tid! Den fina uppladdningen på fredagkväll bidrog säkert. Grattis!

    SvaraRadera
  7. Trevlig redogörelse.Jag var så stolt. Du var så duktig. Sue

    SvaraRadera
  8. Sonja: Tack! Tänk om vi skulle ha kidnappat dig på 30-årsdagen och tvingat dig att cykla?

    Yvonne: Hehe! Det är vanligen du som brukar råka på de trevliga finska männen.

    Johanna: Tack! Jo, du har säkert rätt i att man kunde förbättra tiden bara man skulle behärska det här med klungcykling. Det krävs säkert lite övning. Och så borde man väl kanske ha en landsvägscykel också. Jag kör ju med en "raceraktig" hybrid.

    Tomas: Fint jobbat själv! Men jag tycker du borde ha hängt på då jag stack.

    Patrik: Hoppas du är med nästa gång! :)

    Åsa: Tack! Det var nog godis- och chipsorgien som gjorde susen.

    Sue: Tack! Och du och Tilde var så snälla som var ute och hejade.

    SvaraRadera
  9. Wow, vad du är duktig! Snabb är du ju!

    SvaraRadera
  10. Tack! Men det var nog mest de snälla farbröderna som var duktiga den här gången :)

    SvaraRadera
  11. Härligt jobbat och vilken bra tid! Synd att vi inte var hemma och kunde stå och heja vid vägkanten. Vi brukar gå ut och se när de duktiga cyklisterna susar förbi. Vi får sikta in oss på nästa års lopp, nu börjar det ju bli så många man känner som deltar i loppet så då går det ju bara inte att missa det :) Skoj!

    SvaraRadera
  12. Tack! Jo, ni har ju nära till banan. Kanske ni är med, du och Peder, nästa år? :)

    SvaraRadera
  13. Hjälp vad du var snabb, imponerande! Inte visste jag min cykel kunde hålla såna hastigheter så länge. ;)

    SvaraRadera