Run, Forrest, run!

Jag befinner mig i ett tillstånd av allmän leda över tillvaron. Kort och gott så är jag trött på allt, men närmare än så behöver vi inte gå in på den saken. Jag låter säkert som en sjuksyster från 80-talet nu, men motion och frisk luft gör faktiskt susen. Pröva du också!

 

Så många sporter, så lite tid!

I flera veckor har jag iakttagit de duktiga simmarna i simhallen och tänkt att det där vore allt något! Idag konstaterade jag också att det egentligen är ganska roligt att simma. Problemet är att jag inte har någon egentlig simteknik att tala om, mera än att jag flyter. Nu har jag fyllt i en intresseanmälan på Vasa simsällskaps hemsida om att få delta i en simteknikkurs. Tydligen ordnar de bara kurs om tillräckligt många fyller i en intresseanmälan. Så vi får hoppas att även andra går i samma tankar!  Ett steg närmare Iron man eller Ö till ö? Nåja, så roligt skall vi väl ändå inte ha det! ;)

8 km av livsglädje

Det kändes som att jag skulle ha kunnat springa hela natten, om det inte vore för mina stackars ben. Jag hade förberett mig på att kvällens löptur skulle vara pest och pina, men till min förvåning kände jag mig utvilad och stark. Luften var krispigt kall och jag sprudlade av livsglädje. Benen var däremot lika mystiska som vanligt, och därför varvade jag med lite gång. Härligt i alla fall att vara ute i svängen igen!

Vasaloppsträningen inledd

Nu då Botnialöpet är avklarat, har jag inlett den egentliga träningen för BotniaVasan och Vasaloppet 2011. Hädanefter kommer fokus att ligga på rullskidåkning och styrketräning. Visst kommer jag att fortsätta springa, men kanske inte lika långa sträckor som förut.

De kommande veckorna måste jag ändå ta det lite försiktigt med träningen, så att kroppen får återhämta sig efter Botnialöpet. Idag har jag rullskidat 10 km, medan min syster sprang. Den nionde kilometern sprang hon på 4.35 minuter (sade min klocka) och jag hade lite svårt att hänga med på skidorna. Hon är snabb, min syster!

Skorna bortlovade

Skorna jag bjöd ut igår går till Sanna, som råkar ha rätt skostorlek och behöver rejält med pronationsstöd. Så det ordnades på bästa sätt! Jag hoppas skorna passar bättre åt dig än åt mig.

Ikväll har jag inlett träningen lite försiktigt med vattenlöpning. Det känns att kroppen är i återhämtningsläge ännu, för jag blev trött efter en halvtimme och tyckte att det fick räcka. I helgen skall jag antingen gå på gym, simma eller rullskida. Jag är lite orolig över min vänstra fot, för den tycks ha växt på bredden efter lördagen. Jag har bara ett par skor som inte klämmer på yttersidan av foten (ett par ballerinas). Jag hoppas verkligen svullnaden går ner, för annars kommer jag inte att kunna springa med skor! Det är lite kallt att springa barfota nu!

Jag är otålig. Jag vill träna, träna, träna!

Bortskänkes!

Det har framkommit vissa önskemål från min käre make att det vore dags att rensa skohyllan lite. Därför undrar jag nu om någon är intresserad av mina Saucony Progrid Hurricane 10, inköpta sommaren 2009? De är av storlek 40 och har sprungits med ca 75 km. Skorna har ett väldigt starkt pronationsstöd och passar därför inte till personer med ett neutralt löpsteg (dvs. passar inte mig). Trampar du däremot inåt är detta skorna för dig.

Jag skänker skorna åt den första som anmäler intresse. Mottagaren betalar själv eventuella postavgifter. Vi har försökt sälja skorna på Huuto, men eftersom ingen ville köpa dem ger jag bort skorna istället. Intresserad?

Reflektioner dagen efter Botnialöpet

Och dagen efter skall loppet analyseras, ältas och gås igenom tills alla runt omkring en "får leidon".

Vad kunde jag ha gjort för att förhindra illamåendet och vadkramperna under loppet?
- Före tävlingen: mera springkilometer i benen på olika typer av underlag.
- Mera sömn och mindre stress veckan före.
- Ännu lugnare takt i början.
- Ett par skor med mera dämpning.
- Mindre frossande på vätskestationerna. (Troligen åt och drack jag för mycket.)
- Mera energigel med i fickan.

Inför nästa lopp skall jag se till att träna mycket mera, så att det känns behagligare under själva loppet. Jag planerar att hålla upp springandet även under vintern, jämsides med skidåkningen, så att jag inte behöver börja om från början nästa vår igen.

Benen känns något mindre stela så här dagen efter. Humöret är på topp och jag är ännu stolt över att jag lyckades ta mig i mål. Den längsta tävlingsdistansen jag hade sprungit före det här var 8 km, så jag får vara nöjd över den avklarade 30-kilometraren.

På bilden ovan kommer Matias och jag springande. Det kommer ingen närbild av mig på bloggen, eftersom jag såg så plågad ut på alla bilder :)

Nåja, nu får man väl börja lägga även denna upplevelse till handlingarna, som min käre far brukar säga. Nu är det bara att se fram emot nästa stora utmaning: Vasaloppet!

Botnialöpet

Hälsningar från soffan, där jag sitter med lap-topen och skall skriva ett långt inlägg om dagens Botnialöpet. Jag kom i mål, men vi tar det från början.

Igår kolhydratladdade jag med två pastaportioner. Det stora misstaget var att jag åt alltför mycket kvällssmörgås, och därför hade jag svårt att somna. Jag var också ganska nervös, vilket ledde till att jag somnade först en 3-tiden. Fyra timmar senare var det bara att kravla sig upp och bege sig iväg till Vörå. Patrik hade med cykeln, så att han smidigt kunde ta sig fram mellan de olika saftstationerna. Både Patrik och cykeln fastnade förresten på bild och finns att beskådas på Botnialöpets hemsida. Patriks mamma och pappa kom också med cyklarna och hejade. De cyklade runt hela banan!

Vädret var vackert och det kändes bra att springa, fastän pulsen var hög redan från början. Tidvis hade jag sällskap av Matias, vilket var trevligt. Då jag hade sprungit en 20 km var hela gänget där och hejade på mig: Susse, Magnus, Hanna, Tilde, Patrik, Arja och Peter. Jag tror jag hade största supportergruppen av alla, och det gav mig otroligt med energi att alla hade tagit sig tid att komma och heja på mig! Susse sprang t.o.m. med en bit!

Det kändes som att loppet borde ha slutat vid 21 km, för efter 22 km gick det utför. Jag fick kramper i vaderna. Efter saftkontrollen började jag må jätteilla, och spydde upp allt jag hade druckit och ätit. Jag försökte spy så där lite i smyg, så att inte någon funktionär skulle se mig och tvinga mig att avbryta. Efter det var det bara att äta lite engergigel och fortsätta färden.

De sista kilometrarna var hemska och jag började gå mellan varven. Energin var slut och benen var blytunga. Kramperna i vaderna blev bara värre och värre. Största delen av loppet hade gått på en hård grusväg, men det var först de sista kilometrarna som den egentliga terrängen började. Det kan hända att jag hade valt fel skor för loppet, för terrängskorna har alltför lite dämpning för grusvägar.

Den sista kilometern kunde jag knappt springa / gå p.g.a. kramperna. Jag tvingade mig att springa över mållinjen och kom i mål med ett leende på läpparna, påhejad av mina trogna supportrar och av speakern. Jag klarade det! Tiden blev 3.21.22, dvs. drygt 6 minuter sämre än min målsättning. Men med tanke på omständigheterna är jag stolt över att jag lyckades ta mig i mål på en någorlunda bra tid.

Nu är jag ledbruten och känner mig som  90 år. Min granne (som säkert är 90 år) frågade mig i trappuppgången om det verkligen var värt det, då jag med stor möda försökte ta mig upp för trapporna. Och jo, det är klart att det var värt det!

Tack, alla ni som hejade på mig idag!

Imorgon gäller det!

Utstyrseln är utvald, gps:en har fått nytt batteri, powergelen är nedpackad och jag är laddad till tusen! Imorgon springer jag Botnialöpet, 30 km. Formen kunde vara betydligt bättre, men jag har tränat och vilat så gott jag har kunnat. Nu hänger det bara på envisheten om jag kommer i mål. Fot framför fot i 30 kilometer. Visst är jag nervös, men jag ser mest fram emot att jag äntligen får springa loppet. Nu blir det smörgås och sedan marsch i säng.

Hoppas ni sänder mig en tanke imorgon kl. 10 då starten går. Nu får det bära eller brista, för imorgon är det fullt ös som gäller!!! Wohooo!!!

Tankar om Broloppet

Att vara med i Broloppet blev ingen besvikelse i år heller. Vädret var fantastiskt, banan var rolig och arrangemangen fungerade bra. Att mina vänner också var med var extra roligt! Den branta bron tog andan ur mig även i år, och jag var väldigt nöjd med att jogga på i maklig takt efter det. Några funktionärer påpekade att jag inte verkade ha så bråttom, men jag upplyste dem om att jag sparar på krutet tills nästa helg.

Trots att jag hela tiden hade planerat att springa i relativt lugn takt, kände jag mig ändå lite snuvad på konfekten då jag kom i mål. Tävling innebär ju att ge allt och ta ut sig så att det svartnar för ögonen! Men jag lär ju nog ta ut mig helt tillräckligt i Botnialöpet. 30 km är en respektingivande sträcka, som har börjat kännas mer och mer ouppnåelig ju längre sträckor jag har sprungit. Dvs. jag börjar inse vad jag egentligen har gett mig in på!

Min duktiga syster sprang Stockholms halvmarathon igår på tiden 1.55. Det är en tid att vara stolt över!

Broloppet i Replot

Imorgon är det dags för ett väldigt speciellt lopp, nämligen Broloppet i Replot! Man kan välja mellan att springa 6 km (= en gång över bron) eller 12 km (= två gånger över bron). Efter att deltagit två år kan jag konstatera att en gång över bron är helt tillräckligt. Bakom länken finns en bild från då jag deltog i Broloppet för två år sedan och kommer springande nerför bron, iklädd mjukiskläder! :) Nuförtiden är det nog springtajts och tunna pajtor som gäller.

Planen är att tjejtrion (Sofia, Yvonne & jag) springer loppet i allsköns ro, medan vi njuter av utsikten och naturen. Detta passar mig alldeles utmärkt, eftersom jag inte får överanstränga mig med tanke på att det är bara en vecka kvar till Botinalöpet!

Hoppas vi ses i Replot imorgon! Man kan anmäla sig på plats också...

Utan löpning i fyra dagar försmäktar jag i denna stad

Äntligen fick jag fara ut och springa efter fyra dagars vila! Visst är det skönt att vila emellanåt, men ännu skönare då man får dra på sig springskorna och bege sig ut i skogen igen!

Böckernas dag

Gissa vad som väntade på mig då jag kom hem från jobbet idag? Jolanda hade skickat födelsedagspresent på posten:  Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" . Jag blev überglad! Tack, Jolanda!

Och Pernilla hade beställt varsitt exemplar av "Urheilijan venyttelyopas" åt oss från nätet. Denna stretchningsguide gör de reklam om i Juoksija-tidningen.

På biblioteket hittade jag Christopher McDougalls "Born to run: the hidden tribe, the ultra-runners, and the greatest race the world has never seen".

Med andra ord har jag full sysselsättning de kommande vilodagarna!

29 år och 24 km

Idag fyller jag 29 år och har dagen till ära sprungit 24 km!

Man kan alltid drömma...

Imponerande vad människokroppen klarar av! Läs den här boken skriven av ultralöparen Dean Karnazes. Inspirerande!

Mommojogg

I brist på tillgång till bil blir det ingen rullskidåkning denna vecka. Istället for jag till Skogsberget efter jobbet på lite "mommojogg". Långlänken från i söndags kändes fortfarande av, så därför blev det 8 km i lugnt tempo.

På Skogsberget träffade jag en 71-årig dam som var ute och sprang. Hon berättade att hon varit med i Vasaloppet 5 gånger och hade skidat BotniaVasan på knappa 5 timmar i vinter. Hon var lite missnöjd med sin tid i BotniaVasan och jag vågade knappt säga att jag själv kom i mål på 5.18. :) Hon såg väldigt pigg, ung och energisk ut. Så vill jag också vara då jag blir pensionär!

Idag har jag också fått diskutera träning med Kim, som satsar på att springa Botnialöpet på tiden 2.30. Det var förresten roligt då jag träffade Kim på BotniaVasan i vintras, för då frågade jag av honom vid en saftkontroll: "Nå, hur är det?". Han svarade "tack, bra" och sedan skildes vi åt. Vid nästa saftkontroll, ca 10 km senare, frågade han helt apropå "Och själv då?".